Att ta sig igenom en behandlingskris, eller var du finner din personliga Gud

Några läsare som jag brevväxlade med blev dåliga när hösten kom. Några befann sig redan i biomekanisk behandling, några skulle precis börja och andra upplevde helt enkelt en försämring. Kort sagt hamnade många i en kris, även om de höll ut anmärkningsvärt väl. Dessa människor, som starkt inspirerar mig att fortsätta med den här bloggen och som för övrigt har ett fantastiskt sinne för humor, gav mig idén till en artikel om hur man lever sig igenom och tar sig vidare genom en kris. Den är avsedd att stödja dem som går igenom en sådan under biomekanisk behandling, oavsett vilka former som beskrivs i detta arkiv.

Ju mer trasig du var från början, desto mer får du till slut. Jag riskerar att bli missförstådd, men jag kan inte undvika detta ämne när en människa, mitt i arbetet med att samla ihop sina delar, oväntat får mycket mer än fysisk hälsa. Jag tänker inte undervisa någon från höjden av min erfarenhet – för många jag känner var och är allt mycket värre och mycket mer långvarigt – eller upprepa den banala uppmaningen att gå framåt och inte ge upp. Jag vill bara dela med mig, inte så mycket av reflektioner som av förnimmelser som uppstod i krisen för mig och min gode vän, en osteopat vars behandlingsprocess var mycket hårdare. Bilderna här kom ur mina personliga förnimmelser av det som hände. Jag tänker i bilder, så redogörelsen kanske inte blir särskilt tydlig; jag ska helt enkelt försöka skriva som jag känner.

Min utgångspunkt

För dem som inte känner till min bakgrund: när jag var tjugo tog en ortodontist bort en lätt trångställd hörntand i underkäken, drog sedan ihop utrymmet med tandställning och tog också bort en frisk visdomstand som en onödig atavistisk rest. Som det senare blev tydligt försköts min underkäke och jag fick käkledsdysfunktion. Vid den tidpunkten var livet fortfarande mer eller mindre möjligt, om än med begränsningar för dess glädjeämnen.

Allt förändrades abrupt efter ett hårdhänt ingrepp av en manuellterapeut. Efter den nionde sessionen av behandlingen kastade en plötslig förskjutning i min kroppsstruktur, särskilt kring halsen, mig in i chock. Svåra panikattacker började och varade i åtta månader. Jag hade aldrig upplevt dem tidigare och kommer aldrig att glömma dem. En gång, redan vid gränsen för min styrka, såg jag till och med ”ljuset i slutet av tunneln”: min kropp upplöstes mot något större än mig själv och jag trodde att jag var på väg att möta, ni förstår Vem. Jag var så utmattad att ingen rädsla återstod.

Men efter två timmar av medvetslöshet, ömhet och ett upplöst tillstånd i omslutande värme och acceptans kastades jag abrupt och hårdhänt tillbaka in i en förstörd kropps kaos. Det finns ingen poesi i detta: jag kan inte kalla det något annat. Jag kan inte beskriva förtvivlan man känner. Det är svårt att beskriva något som sedan länge är förbi, men jag minns att jag kände mig som ett hjälplöst djur som släpades till slakt. Under nattliga panikattacker kände jag en vild, omänsklig, djurisk, primitiv dödsskräck, som ett djur vars hals snart ska skäras av. Efter mer än två månader i detta tillstånd gjorde ett recept från en läkare det möjligt för mig att köpa ett rejält förråd av starka smärtstillande läkemedel. Jag ville inte använda det; jag ville desperat leva. Men det kändes som en försäkring för ett extremt ögonblick, om lidandet blev outhärdligt och jag inte längre hade kraft att bära det.

Eftersom döden verkade vara en befrielse bad jag under panikattackerna om att bli hämtad. Ändå återförde den tidiga morgonen mig märkligt nog hit varje gång, med större styrka och större livslust. Tusen gånger frågade jag hur detta kunde hända mig: jag hade gått in på mottagningen hos en läkare jag litade på som en blomstrande ung kvinna med planer för livet och kröp några dagar senare ut som ett fullständigt vrak. Många av er som hamnade i en liknande situation med ett plötsligt trauma känner igen detta: på ett ögonblick förändras livet för alltid och det finns ingen väg tillbaka. Det är svårt att inse och ännu svårare att acceptera när man är halvt utom sig. Om du läser vidare hände det antagligen även dig, om än gradvis och under flera år. Du vet hur omänsklig och outhärdlig smärta och galenskap kan vara.

I ett sådant tillstånd vill man desperat klamra sig fast vid något för att bevara förståndet, så man klamrar sig fast vid det förflutna. Man minns vem man var, förbannar den som skadade en och vägrar erkänna det som redan har hänt. Det var svårt för mig att acceptera att det redan var meningslöst att söka efter den skyldige, minnas och analysera med huvudet. Det hände. Du är där du är. Du kan bara röra dig från denna punkt. Det är som att finna sig sårad i en vintrig tajga om natten och krypa halvt medvetslös genom sträng kyla utan att ens veta åt vilket håll.

Att söka efter en utväg

Jag fortsatte verkligen att söka efter sätt att klättra ut och återvända till ett normalt tillstånd och till livet. Jag fann dem inte på sjukhus, kliniker eller dyra läkares mottagningar. Liksom många av er mötte jag många sneda blickar och mycket oförståelse. Jag fick höra att allt var normalt och att det som hade hänt efter ”massagen” inte var någonting, eftersom till och med spädbarn får sådan. Jag insåg med fasa att läkare, till och med framstående sådana, verkligen inte förstod problemet. Jag fick höra att allt var självsuggestion och att jag skulle leva, älska och glädjas. Men jag gav inte upp. När denna mardröm kommer varje natt återstår inget annat än att röra sig och söka överallt för att överleva, och till slut bara lita på intuitionen och den inre känslan i stället för forskare som håller fast vid mögeltäckta vetenskapliga dogmer.

Det mest skrämmande är att inte ens närstående ser eller förstår ens tillstånd. Jag fick höra att jag såg likadan ut, bara som om jag var lite ledsen. Ändå levde jag i en omänsklig spänning: inte bara en negativ sammanpressning, utan en sammanpressning på minus tjugo. Jag minns en rad från en man på en gammal diskussionssida: medan han led av smärta satt hans hustru bredvid honom, men i sin smärta var han ensam. Denna oförmåga att få stöd ens från närstående dödar. Din värld har vänts upp och ned; du har vänts ut och in, fullständigt förvandlad till din egen smärta och spänning och avskuren från yttervärlden.

Allt jag kunde göra var att ständigt be och tro att något mirakel skulle inträffa. Jag fann en tråd – biomekanisk behandling – att hålla fast i, och senare började jag skriva om den i detta arkiv. Jag hade inget att förlora och gick in i behandlingen. Vid det laget hade panikattackerna gradvis gått över och jag hade börjat glömma dem, även om tillståndet förblev instabilt. Omedelbart efter att behandlingen började kom allt tillbaka och samma ostyrbara ström förde mig åt motsatt håll, när alla symtom återkom i omvänd ordning. Det var en långsam operation utan bedövning, en mycket långsam tortyr, en nedstigning i mitt personliga helvete. Den här gången kunde jag dock tydligt se riktningen och litade på att den var rätt.

Som jag kom att förstå det är denna behandling ovanlig. Den för dig inte från punkt A, smärta och trauma, till punkt B, ett idealiskt tillstånd, över en bro. För att läka går du in till själva centrum av din varelse och rättar längs vägen till varje förvrängning och varje brist. Innan du rör vid detta centrum, innan du ens förenas med det, måste du gå genom vansinnigt Mörker.

Behandlingens kris

Jag vill inte beskriva allt alltför gravallvarligt, men många av oss hoppas kunna hoppa över denna period: ”Jag kommer att återhämta mig, slappna av, bli frisk och lycklig.” Vi försöker på alla sätt tysta smärtan och obehaget, vilket är förståeligt. Men vi glömmer att Mörkrets period innehåller en enorm kraftkälla och enorm styrka. Smärta och galenskap bryter ned dig och tvingar dig på knä, men det finns verkligen stor styrka i dem, hur grymt det än kan låta för dem som just nu vrids av smärta och känner hopplöshet och förtvivlan.

Jag är inte rädd för att jämföra smärtan med en kraftfull älskarinna som man måste underkasta sig, annars står man som det sägs utan gåva. Du kan inte betvinga henne; du måste underkasta dig henne. Detta är en levd förnimmelse, inte abstrakt poesi. Andas in smärtan och in i ett vansinnigt tillstånd, även när det nästan inte finns någon kraft till det. Acceptera medvetet allt du känner, även när det bryter sönder dig. Det är som en boll som pressats samman där inne under enormt tryck och vars inneslutning har krävt stor styrka, och som brister mot din vilja. Du släpper medvetet igenom allt som gömts där, däribland fruktansvärda skrämmande känslor och smärta som börjar fylla dig. Möt det som kommer nästan med glädje: ”Åh, min älskade sjukdom har krupit tillbaka; låt mig lida dig.” Försök förbli medveten även när allt verkar overkligt och du stängs av och kastas ut ur kroppen.

Min vän osteopaten, som hade erfarenhet av en kris under liknande behandling, sade att smärtstillande bara bör tas i de mest extrema fallen, när det inte längre går att uthärda; enligt honom är det så skadade nervförbindelser i hjärnan återhämtar sig. Han hade gått igenom ett helvete värre än mitt efter att en platta sattes på hans underkäke i barndomen för att föra den bakåt, vilket påverkade hela hans kroppsstruktur. Jag har redan beskrivit vad som händer under biomekanisk behandling: ständiga uppgångar och bakslag, där alla tidigare upplevda symtom återkommer. Vid en viss punkt på vägen mot balans, när kroppen börjar rätas ut, återvänder du till den utgångspunkt du hade före traumat, men processen går vidare, djupare, och du lever igenom allt ända ned till barndomens sjukdomar och skador. Min vän levde till och med igenom tillstånd som var förbundna med hans egen födelse. I dag är han en helt annan människa invärtes och utvärtes, och det han ger människor under sina sessioner kan inte beskrivas med ord.

För människor som påbörjar biomekanisk behandling är den mest skrämmande perioden av ”återkomster” från fyra månader till ett och ett halvt år. Senare börjar du då och då komma upp till ytan, och allt oftare. I början är det svårt att hämta styrka ur det okända och ovissheten. Men när du förs bort och tumlar in i något okänt, hur skrämmande det än är, tvingas du släppa allt du klamrade dig fast vid, acceptera det som händer och försöka slappna av. Din invanda värld rasar ända ned till grunden. Det är därför människor börjar be under denna period, för att finna något stöd.

Enligt min erfarenhet är det mycket bra att helt enkelt vända sig till sin släktlinje och be om hjälp och stöd. Den rymmer inte bara dem som begick misstag, utan en enorm kraftkälla för överlevnad: människor med stark kroppsbyggnad, struktur och absolut hälsa. Hela den kraftkälla de utvecklade är din av rätt; den finns redan i dina gener och ditt blod. Forskare har till och med dokumenterat unika fall där en människa medvetet förändrade sin blodgrupp. I vårt fall är allt förstås varsammare. Blod förändrar organismens struktur och till och med DNA, programmen som bär den genetiska koden. Genom kroppen lever vi färdigt det våra förfäder inte levde färdigt, och vi kan be dem om hjälp. Lägg en hand över hjärtat och be om hjälp och stöd i behandlingen, om välsignelse. För många är detta märkligt, men tro mig, det fungerar. Du börjar bara lyssna till det som kommer inifrån och till ingen annan.

Det finns en annan poäng: de som säger åt dig att inte dricka eller röka under denna period kan dra åt skogen. De befann sig inte i den här situationen och förstår inte vad som händer. Jag uppmanar ingen att supa sig redlös eller röka sig sanslös. Men rökning under denna period hjälper en att jorda sig, jag menar allvar: den lindrar den omänskliga spänningen under behandlingen. Corvalol och liknande hjälper inte. Paradoxalt nog börjar man lyssna på kroppen i stället för på hälsosamma råd, även om kroppen kräver något skadligt. Du följer den och ger den vad den ber om. Du lever inte efter en regim utan efter dess ström. Om du vill ha bakverk eller ”onyttig korv”, då behöver du det. Allt som hjälper dig att övervinna och känna åtminstone någon njutning är tillåtet. Du är galen nu. Du är värre än gravid, eftersom du i ordets sannaste bemärkelse föder dig själv. Allt som samlats under generationer kommer upp till ytan och passerar genom dig. Du går igenom en kris. Du måste hjälpa dig själv genom den. När krisen tar slut lägger sig allt och kroppen behöver inte längre skadliga vanor.

Många är rädda för allt mörkt och djupt. Men om du läser detta befinner du dig redan på botten, där alla konventioner och all sockersöt snällhet inte längre spelar någon roll. I smärta och galenskap blir vi oss själva och återknyter till oss själva, när en kraftfull ström sköljer bort varje ytligt skal. Alla begränsningar som höll oss och våra kroppar fjättrade i spänning flyger åt alla håll som metallplattor under en väldig inre explosion. Detta är styrkan och kraften hos den inre källa som du nu ansluter till. Du behöver bara känna den och acceptera den. Det är så du till slut blir dig själv.

Mörker som rör sig mot ljuset

Nyligen såg jag en intressant indisk film, I Am God / The Outcast, som väckte stor uppståndelse i Indien. Det är inte en av de rörande, naiva indiska filmerna. Det är skoningslös film, men mycket intressant för vårt ämne. Kort sagt tog en far, skrämd av skräckinjagande astrologiska förutsägelser, sin lille son till ett tempel och övergav honom där. Många år senare fann han sitt barn utförande fruktansvärda riter över de döda: han hade blivit en aghori, medlem av en sluten Shivasekt. Han dyrkar inte Gud eftersom han själv är Gud. Inga lagar gäller för honom; han kan ge död som straff eller befrielse. Ett slags Mörker som leder till Ljus.

Man kan diskutera sådant länge. Inom vissa indiska traditioner betraktas en människa verkligen som kapabel att förenas med en gudom genom att ge sig själv åt tjänande. Men det är inte poängen här. Utan att instämma med eller säga emot hinduerna ser vi, om vi betraktar varje filmfigur som en del av det mänskliga psyket, Gud i det: vild, primitiv, icke-kristen. Den inre polisen kan inte hantera honom. De inre ”krymplingarna” visar sig vara de mentalt friskaste och gladaste delarna av detta psyke, och ”slavhandlarna” försvinner till slut med hjälp av denna kraftfulla inre Gud.

Under liknande behandling vaknar en sådan vild inre Gud inom dig, likgiltig inför alla konventioner och inre poliser, och skickar ego-slavhandlaren dit den hör hemma. I artikeln om karma och sjukdom skrev jag om spanskans duende, som betyder själ, eld och känsla. På ryska säger man: ”Han har ingen eld”; i Spanien: No tiene duende. Dess kraft kan inte förstås om en människa inte har gått igenom svåra inre prövningar. García Lorca sade: ”Det är en demonisk kraft som man måste gå i strid med och besegra: den sopar undan den mysiga, inlärda geometrin; dess närmande markerar sönderbrytandet av allt välbekant. Ändå är den också gryning, en hittills okänd, ofattbar friskhet – duende, som en blommande ros, som ett mirakel.”

Föreställ dig att all smärta och skräck du går igenom i denna behandling hjälper till att väcka denna mörka duende, eld och själ inom dig. Denna behandling samlar dig bit för bit till en helhet: kirurgisk, mörk, magisk. Den är verkligen en långsam operation utan bedövning, tortyr. Men till slut, när du har avlägsnat förvrängningar och brister inom dig, börjar du känna styrka resa sig från fotsulorna, fylla ljumskarna, öppna handflatorna ovanifrån och öppna bröstet så att du andas fullt. Ditt huvud börjar se och tänka klart. Du känner värme i hjärtat, och kärlek vaknar inom dig – jag är inte rädd för detta ord som slitits tunt i den moderna världen.

Du börjar samspela med världen inifrån din helhet, utan att behöva någon som täpper igen dina hål, och förstår att generositet föds ur denna helhet som flödar över av styrka. Det finns en växt, den vita lotusen, vars rötter går mycket djupt ned i lerig, mörk dy medan en blomma med enastående skönhet och doft finns ovanför. Du blir den. Konflikten mellan det djuriska och det mänskliga försvinner. Du blir en sinnlig, sexuell varelse som är kapabel till uppriktig kärlek och barnslig njutning. Du förstår också att Gud inte är en abstrakt idé någonstans utanför utan lever inom dig. Du behöver inte tro på det; du lever det med hela din varelse. Men först går du genom helvetet.

En läsare skrev att han en gång hade svävat någonstans bland molnen, men traumat återförde honom abrupt till kroppen och tvingade honom till slut att lyssna på den. Det är därför vi medvetet går in i smärtan från alla våra skador. Genom sådan behandling förstår du i ordets mest bokstavliga bemärkelse vad det innebär att vandra från Mörker till Ljus. På grund av trauma och smärta får till och med mycket unga människor gamla människors visdom och djup. Du kan fråga varför du behöver detta djup eller sådant lidande. Men av någon anledning befinner du dig redan där du är. Du kan fortsätta söka efter den skyldige eller börja acceptera och öppna dig för obehag och smärta, för en tid bli galen och utmattad av spänning och sömnlöshet och leva igenom det som är skrämmande. Låt allt välbekant brytas sönder och släpp det du klamrade dig fast vid.

Denna grop är inte bottenlös, tro mig. Vad som än händer, belys medvetet allt som kommer upp till ytan. Till slut slutar du vara rädd för rovdjuret, var det än finns: utanför, som det som påtvingas dig, eller inuti, som rädsla. Du slutar fly från rovdjuret eller vara undergiven och söt mot det. Du börjar själv spåra det, riktar en strålkastare mot det och belyser alla dess rörelser. När du befinner dig i själva centrum av din varelse kan ingen lura dig.

Starectas grundare Moreno Conte beskrev denna process genom Nyckeln till frihet: likt filmens hjälte som flyr från fängelset till friheten var han tvungen att ”krypa genom vidrigt avloppsvatten i smala rör som var fem fotbollsplaner långa”. Jag kände det som en oavbruten, fullständigt okontrollerbar våldsam ström på djupet i totalt mörker som för dig bort. Ditt koordinatsystem bryts sönder; du förlorar känslan för vad som är upp och ned och det känns som om du blir galen. Bara fullständig tillit, acceptans av det som händer, avslappning och uppgivenhet inför att aldrig komma undan hjälper dig att överleva.

När du resignerar inför detta börjar du först ibland komma upp till ytan för att andas, sedan ser du knappt urskiljbara ljuspunkter vid horisonten. Därefter återvänder förmågan att röra sig och simma, till och med i en fruktansvärd storm som täcker dig med vilda vågor. Till slut, när du inte längre väntar dig det, känner du att fötterna rör vid något fast. Du märker inte hur du en dag kommer upp på stranden.

Jag förväntar mig inte att alla ska förstå mig. Något som beskrivs här kan beröra vissa djupt, medan andra kanske inte förstår någonting alls. Det finns ingen esoterik i det som beskrivs, bara levda förnimmelser. När du genomgår behandling, jämför själv med dina egna förnimmelser.