Behandling av käkleden med ALF: ut i rymden, eller varför bettskenor inte hjälper

Patienter med käkledsdysfunktion erbjuds ofta behandling med bettskenor, men efter åratal av besök hos specialister på området märker de att behandlingen i bästa fall inte ger någon effekt och i värsta fall bara förvärrar situationen för käkledens diskar och leder samt halskotorna. Varför händer det, och vad ska man göra i sådana situationer? Låt oss försöka reda ut det i den här artikeln.

Bettskena för käkleden

Hos många börjar en dysfunktion i käkleden visa sig efter ett dentalt ingrepp – protetik, ortodontiskt arbete, tandutdragning eller till och med en ”harmlös” fyllning. På vissa slipar tandläkaren ned kontakterna i en tandbåge eller på någon tand ”bara för utseendets skull” eller för att ”förbättra ocklusionen”. Ett sådant ingrepp kan utföras ”för att eliminera orsaken” till att patientens tänder slits mer på ena sidan. Enligt tandläkaren ska en sänkning av tandradens höjd på den motsatta sidan bidra till att lösa problemet. Tandläkaren försöker uppriktigt hjälpa men orsakar, utan att inse det, irreparabel skada på patienten genom sådana åtgärder. Faktum är att tandläkare och ortodontister ofta bokstavligen tittar patienten i munnen och glömmer (eller saknar tillräcklig kunskap) om det komplexa muskelsystemet och det kraniomandibulära systemets uppbyggnad.

Under de senaste decennierna har ett kunskapsområde som gnatologin utvecklats snabbt i världen. Det började studera hur käkens position påverkar nackens muskler och kotor samt kroppens underliggande strukturer. Gnatologer behandlar patienter med TMD genom att arbeta med patientens neuromuskulära system och erbjuda bettskenor för att balansera underkäkens position. Det är ett enormt vetenskapligt genombrott som har gett lindring åt väldigt många patienter, men det är dessvärre inget universalmedel mot TMD. I läsardiskussionerna kan man dessutom hitta väldigt många personer vars situation bara förvärrades av sådan behandling med bettskenor och som blev nästan fullständigt funktionsnedsatta.

Enligt Konstantin Ronkin, ordförande för Boston Institute of Aesthetic Medicine (Moskva), var specialisterna på deras institut minst den femte instansen inom TMD-behandling för 60 procent av patienterna, och 40 procent hade redan tagit sig förbi fler än tio läkare inom olika specialiteter och besökt flera städer och länder. För 25 procent av patienterna visade sig Boston Institute också vara ett mellansteg. Framför allt tyder detta på att inte alla specialister inom TMD-behandling har tillräckliga kvalifikationer för att ge sådana patienter effektiv vård. Låt oss se vad gnatologin vägleds av i den här behandlingen.

”Viktelefon” eller 3D?

Dr Ronkin anser att svårigheterna med att diagnostisera och behandla patienter med TMD beror på förvirring kring de ocklusionsbegrepp som lärs ut till tandläkare vid medicinska universitet. För det första är en stor grupp läkare fast övertygad om att käkledsdysfunktion är ett neurologiskt problem som hänger samman med överkänslighet i centrala nervsystemet. En annan grupp hävdar att TMD är ett psykologiskt problem. Och bara den tredje gruppen anser att käkledsdysfunktion har samband med ocklusionen och käkarnas position. Men det är inte allt – denna tredje grupp läkare delas upp i ytterligare tre grupper, som var och en följer olika ocklusionsteorier beroende på vad teorin i första hand sätter främst: tänderna, lederna eller musklerna.

Specialisterna förstår inte varandra, och det hjälper dem inte att behandla patienter. Patienterna erbjuds diagnostik med hjälp av ett stort antal toppmoderna apparater, och som behandling föreslås bettskenor eller så kallade neuromuskulära ortoser. Gnatologerna försöker då förändra underkäkens position för att behandla TMD. Samtidigt vet alla dessa specialister att käkleden inte är en ”viktelefon” som öppnar och stänger käken, utan ett 3D-system där käkleden inte bara för käken uppåt och nedåt utan även framåt och bakåt och åt vänster och höger. Men det är oklart varför gnatologerna inte uppmärksammar att leden inte heter temporomandibularleden utan anledning, eftersom den inte bara samverkar med underkäken utan också med det övre tinningbenet.

En nivå upp

Käkleden ligger i skallens större 3D-system, och om det finns förvrängningar i detta system kommer en anpassning av underkäken till det obalanserade systemet att likna ett försök att anpassa en dörr till en sned dörrkarm – det går att hyvla på dörren i åratal och lägga flisor under den för att balansera den, men innan själva karmen har rätats upp lär dörren knappast stängas normalt. Man får dessutom hoppas att gångjärnen (käklederna) inte lossnar från dörren, själva karmen (överkäken, maxilla – ansiktsbenen) inte blir lös och den bärande väggen och närliggande konstruktioner (tinningben, nackben och så vidare – det finns tjugoåtta av dem i skallen) inte spricker under alla år med en sådan ”anpassning”, vilket ofta sker när man bara arbetar med underkäken.

Överkäken har en direkt förbindelse med tio ben i skallen. Genom den så kallade plogbenet har käken förbindelse med kilbenet vid skallbasen. I motsats till vad många tror är skallbenen inte sammanvuxna, utan rörliga i suturerna. Skallen ”andas” så att säga och utvidgas och dras samman med en frekvens på 12–14 svängningar per minut. Genom denna ”pump” rör sig cerebrospinalvätskan. Kilbenet har i sin tur förbindelse med nackbenet och tinningbenen. I förhållandet mellan kilbenet och nackbenet kan en förskjutning ske kring den lodräta axeln (lateral spänning) och den anteroposteriora axeln (torsion). Förvrängningarna kan orsakas av födelsetrauma, särskilt vid användning av tång, huvudtrauma i vuxen ålder, traumatisk tandutdragning, malocklusion och så vidare. På fotografiet nedan ser vi till exempel en lateral spänning där den främre delen av skallen har förskjutits åt ena sidan och den bakre delen åt motsatt håll:

Hos patienter med TMD finner man i regel alltid en lateral spänning. Men om kilbenet och nackbenet är de viktigaste bland de skallben som ligger längs mittlinjen, så är tinning benen de viktigaste bland de pariga benen. Det är i dem som käkledernas ledgropar ligger (för att inte tala om att de flesta kranialnerverna passerar genom dem). Tinningbenen kan utsättas för yttre och inre förskjutning, vilket påverkar ledernas position och följaktligen tandocklusionen.

Tänderna i över- och underkäken kommer i genomsnitt i kontakt med varandra 2 000 gånger per dag när vi sväljer, tuggar och talar. Denna sammanbitning används av människokroppen som en självreglerande mekanism för att balansera skallbenen och den första halskotan. Om överkäken är förskjuten i något av de tre planen kommer därför hela mekanismen att arbeta i obalans. När vi nu bättre förstår käkledernas position i skallens 3D-system blir det lättare att förstå varför korrigeringen av överkäkens position (och därmed de centrala skallbenens position) prioriteras vid behandling av käkledsdysfunktioner. Med denna kunskap förstår vi också varför bettskenor som enbart syftar till att förändra underkäkens position inte hjälper i de här fallen. Det låter övertygande, men går det att påverka överkäkens position, och finns det verktyg för det?

ALF-ortodonti

ALF-systemet utgör den saknade länken mellan traditionell ortodonti och mer avancerade ortopediska koncept. För att korrigera överkäkens position använder denna inriktning inom ortodontin ALF-apparaten, en konstruktion av tunna trådar. Dess verkan bygger på den osteopatiska principen om ”den mjuka kraften”. De här ortodontiska apparaterna verkar med mycket liten kraft, som innan tänderna flyttas underlättar skallbenens rörelse. ALF-apparaten leder till att skallen balanseras i tre plan – lodrätt, horisontellt och sagittalt.

Behandlingen kombineras dock med osteopatiska tekniker, ortoser för att balansera underkäken och vissa andra ortodontiska tekniker. I världen representeras denna innovativa inriktning av kraniodontin, som följer principen att underkäkens rotationsaxel passerar i området kring den första halskotan och tillbakavisar gnatologins teori om begreppen gångjärnsaxel och centrerad relation. Som grund för att skapa ett ocklusionsplan inom kraniodontin används ett plan som ligger parallellt med örat, eftersom käkleden är belägen i det. Och ocklusionsplanets huvudkoncept är uteslutande kopplat till överkäken, inte till underkäken som hos gnatologerna. Det här är i alla avseenden en ny och revolutionerande kunskapsnivå. Och när jag betraktar de talande fotografierna och bilderna av ortokraniodontins resultat vill jag bara säga: det här är helt enkelt att färdas ut i rymden.

P.S. Som bloggförfattare som har fått mycket återkoppling från läsare vill jag säga att mewing till stor del fyller funktionen som ”nivån ovanför”. Faktum är att hela kroppssystemet genomgår en mycket djup omstrukturering under behandling hos en kraniodont, och alla klarar inte av den. Vid svåra fall av TMD är det värt att kontakta en specialist med denna inriktning. I alla andra fall kan du försöka korrigera situationen med ansiktsskelettets benposition genom mewing.