Även människor som står långt från medicinen känner väl till de negativa följderna av att den första halskotan, atlas, förskjuts. Migrän, huvudvärk, yrsel, smärta i hals, axlar och rygg och till och med psykiska störningar förekommer. Men efter ett besök hos en manuell terapeut märker många att manuell korrigering av atlas ibland bara ger tillfällig lindring eller till och med en betydande försämring av tillståndet. Varför detta händer ska vi försöka reda ut i den här artikeln.

Förskjutning av atlas och tandocklusion

Forskare har sedan länge experimentellt bevisat att manuell korrigering av den första halskotan ofta har en positiv inverkan på käkens position och att den behandlade patienten uppvisar en mer symmetrisk kroppsställning. I de flesta fall korrigeras hållningen dock bara delvis efter att atlas har återförts till sitt läge. Forskare har kliniskt bevisat att patientens malocklusion och befintliga förskjutningar av käken i detta fall förhindrar att den första halskotan korrigeras på rätt sätt. Därför går problemen med atlas i sådana fall inte att lösa – först måste käkens position och i synnerhet tandocklusionen, som är ansvarig för att den första halskotan förskjuts, förändras.

Så fastställer man en felställning av käken

Det är mycket enkelt att fastställa hur mycket käken är förskjuten. Det räcker att ta ett fotografi av ansiktet i avslappnat tillstånd med stängd mun och sammanbitna tänder och granska det. Som du ser på fotografiet ovan visar linjerna underkäkens position i förhållande till skallen. Om käken har en idealisk position i förhållande till skallen kommer ögonens och läpparnas linjer (L och R på bilden) att vara parallella med varandra, och hakans mitt kommer att ligga exakt längs ansiktets mittlinje. En avvikelse från detta idealiska mönster innebär att personen har en felställd käke på grund av felaktig tandocklusion. I detta fall uppnås rätt position för atlas enbart genom att ocklusionen förändras. Andra slags behandlingar, som att påverka käkens muskler, ger bara en tillfällig effekt och leder ibland till att käklederna och atlas förskjuts!

Så påverkar käkens felställning musklerna i halsen och atlas

Underkäken är förbunden med skallens baksida, halskotorna och nyckelbenen genom ett komplext system av muskler och tungbenet (Hyoideum), som bokstavligen ”hänger” ”för sig självt”, eftersom det är kroppens enda ben som inte är förbundet med skelettets övriga ben (vilket är anledningen till att det inte syns på tredimensionella modeller). Genom musklerna är tungbenet förbundet med käken, och när den senare förskjuts leder det oundvikligen till att tungbenet förskjuts. Då påverkar tungbenet de muskelkedjor nedanför som är förbundna med nyckelbenen och halsryggen, vilket gör att spänningar av varierande styrka uppstår i dem.

Genom denna mekanism reglerar tungbenet kroppens statiska position, som en dockspelare som styr marionetter med trådar. Kramp i dessa halsmuskler, särskilt skalenmusklerna, leder till att nerverna och artärerna under dem trycks samman. Den oundvikliga förändringen av musklernas längd på båda sidor leder då till cervikal skolios. Dessutom leder en förlängning av musklerna på halsens framsida till att deras antagonister på baksidan förkortas, direkt i de muskler som förbinder skallen med den första halskotan, atlas, vilket leder till att den förskjuts.

Som vi ser avgör alltså tandocklusionen käkens position, käken avgör tungbenets position och tungbenet reglerar i sin tur kroppens position genom halsmusklerna, som också har en direkt inverkan på den första halskotan, atlas. Därför leder de minsta förändringar i ocklusionen – vare sig det gäller tändernas felaktiga position från födseln, att tänder tas bort, att för höga eller för låga fyllningar sätts in, ortodontiskt arbete av dålig kvalitet eller protetik – till att atlas förskjuts och av just detta skäl inte kan korrigeras manuellt. Därför är det oerhört viktigt att undersöka patientens tandocklusion innan denna manipulation utförs och remittera patienten till en kompetent kraniodontist, vilket inte bara hjälper till att korrigera malocklusionen utan också undanröjer förvrängningar i skallens strukturer. Utan denna förutsättning finns en betydande risk att patientens redan svåra situation förvärras och att patientens pengar slösas bort.