Den officiella medicinen saknar en förklaring till orsakerna bakom det numera vanliga tillstånd som kallas hypokondri. Dessa patienter, som ansätter allmänläkarna med sina många besvär, hamnar hos en psykoterapeut eller psykiater och finner sig, fullproppade med psykoaktiva läkemedel, i att de är ”lättsuggererade psykotiska personligheter” som är ”ovilliga att ta ansvar för sina liv”. Eller är det kanske den allmänt accepterade vetenskapliga synen som hindrar dem från att göra det? I sökandet efter hypokondrins verkliga orsaker ska vi vända oss till forntida visdom och ultramoderna upptäckter, och samtidigt ta reda på om en hypokondriker trots allt kan botas.

Vad som betraktas som hypokondri i modern medicin

Hypokondri är en störning där en person är överdrivet bekymrad över sitt hälsotillstånd och tycker sig ha en allvarlig sjukdom trots att det saknas objektiva skäl. Så beskrivs hypokondri åtminstone i moderna läroböcker i psykologi och psykiatri. En hypokondriker är en person som ständigt känner sig sjuk och som hittar allt fler sjukdomssymtom på olika ställen i kroppen – i hjärtat, mag-tarmkanalen, urogenitalsystemet, immunsystemet, huvudet och lederna. Personen tror sig ha någon sorts exotisk infektion eller autoimmun sjukdom …

Beskrivningen kan kanske avslutas med tillägget att den moderna medicinen hävdar att hypokondri inte kan botas ”eftersom det inte är en sjukdom i kroppen”, och hypokondriker som ”springer hos läkare hela tiden” skickas till psykoterapeuter och psykiatrer. Men i praktiken visar det sig att psykiatrer och psykologer inte heller kan hjälpa dessa ”inbillade patienter”. Det uppstår en ond cirkel där den lidande personen på allvar börjar betrakta sig själv som psykiskt sjuk. Eller kanske ligger problemet inte alls i psyket?

Vad hypokondri egentligen är

Intressant nog kommer själva ordet hypokondri från det grekiska ordet ὑποχόνδρια, där förledet ὑπο betyder ”under” och χόνδριος betyder ”det område av kroppen som ligger under de broskartade revbenen”. Det visar sig att grekerna redan under antiken kände till denna sjukdom, som av någon anledning ansågs vara belägen i området kring diafragman (med moderna ord). Förstod de gamla grekerna verkligen inte alls problemet, utan kallade sjukdomen ”belägen under de broskartade revbenen” helt utan anledning? Låt oss se vad som finns i det området:

Vi ser att levern, magsäcken och mjälten ligger under revbenens nedre kant. Dessutom ser vi gallblåsan, svagt markerad i grönt under levern. Men i sig säger allt detta oss ingenting. Låt oss försöka betrakta bilden lite vidare. Då ser vi att de inre organen inte ”hänger i luften”, utan stöds av diafragman och ett system av inre muskler, rikligt försedda med nerver som är kopplade till de inre organen. Samtidigt står det klart att varje nerv ingår i kroppens sammanhängande nervsystem. Föreställ dig nu för ett ögonblick att revbenen av någon anledning komprimeras. Vad händer då? Alla de inre organ och inre muskler som nämnts ovan, inklusive nervändarna, utsätts för kompression.

Föreställ dig nu att du klämmer ett finger, till exempel det minsta, lillfingret. Ditt nervsystem kommer naturligtvis att signalera smärta och hela kroppen kommer att lida tills du släpper trycket. Men tänk dig nu att det inte är ett lillfinger som är komprimerat utan livsviktiga inre organ … Och detta varar inte i några minuter som när ett finger kläms, utan i åratal (!). För att bilden ska bli fullständig ska du dessutom föreställa dig att revbenen inte bara är komprimerade utan, som faktiskt förekommer, vridna åt ena sidan och dessutom lutade. Det är skrämmande att föreställa sig vad som då händer med de inre organen, som är genomkorsade av nervändar. Samtidigt skulle ingen ens tänka tanken att skicka dig till en psykoterapeut när du klämmer fingret och uttrycker oro över det, men vid kompression av inre organ (ibland mycket allvarlig) skickas du dit. Det beror inte på att läkarna är ”okunniga” – helt enkelt ligger detta dessvärre inte längre inom deras kompetens. Den här skadan tillhör den kroppsliga biomekanikens område.

Varför uppstår kompression av revbenen?

Betrakta revbenen som en del av människans sammanhängande skelettsystem. Bilden visar de fyra utvecklingsstadierna av skolios i frontalplanet. Nedanför ser vi det första och det sista stadiet i utvecklingen av lordos och kyfos i sidoplanet. Lägg de två planen i bilderna ovanpå varandra i din föreställning och tänk dig vad som händer med revbenen och de inre organen och nerverna under dem.

Det större arkivet innehåller också berättelser om de här utvecklingsfaserna och de levda erfarenheterna hos människor med den här sortens kompression. Men nu är vi intresserade av den mekanism som utlöser förändringarna, i vilken del av kroppen den uppstår och framför allt på vilka sätt situationen kan korrigeras. Det är viktigt, eftersom de ”inbillade patienterna”, utmattade av verkligt lidande, antagligen har prövat dussintals behandlingar – från simning och massage till kiropraktorer, fysioterapi och akupunktur, för att inte tala om psykoterapeuter – utan att någonting har hjälpt dem.

För att göra detta ska du föreställa dig att vi står vid foten av ett berg och försöker studera det ur den synvinkeln – vi betraktar stenar, träd och stigar var för sig (så som de många läkare inom olika specialiteter som hypokondrikern redan hade vänt sig till tidigare gjorde). Föreställ dig nu att vi har stigit till en viss höjd över berget och från det perspektivet betraktar det som en helhet – för det är precis vad vår kropp är.

Var finns ”hypokondrins rot”?

Länken ovan berättar historien om en italiensk kille med postural kollaps i det tredje stadiet. Han led av en mängd symtom, däribland svåra besvär i mag-tarmkanalen och diagnostiserad hypokondri. Genom att pröva sig fram upptäckte han att den ”utlösare” som sätter igång skelettets förvrängningar finns … i kroppens stomatognata system – enkelt uttryckt i munnen – och beror på käkens position. I den här artikeln noterar vi bara att italienaren, efter att ha genomgått ett ofattbart lidande, fann en metod för att bota sig själv och ”av misstag” gjorde en vetenskaplig upptäckt. Världens ledande experter blev intresserade av hans Starecta-metod, och i mars 2018 hade metoden redan erkänts av den medicinska vetenskapen.

Upptäckten är ett verkligt genombrott och ett hopp för ett enormt antal ”inbillade patienter” över hela världen, och den kompletterar på ett utmärkt sätt den utveckling som den amerikanske forskaren Darick Nordstrom stod för när han i början av 1980-talet utvecklade den intraorala ALF-apparaten för att korrigera förvrängningar i käksystemet och skallen. Starecta kompletteras också utmärkt av mewing. Inom ramen för den här artikeln noterar vi att behandling med ALF endast är möjlig hos en läkare, medan Starecta-metoden + mewing innebär självbehandling. Men låt oss återvända till vad mer som kan orsaka symtom på ”hypokondri”.

Längs vagusnervens väg

När käken förskjuts förändras oundvikligen längden på musklerna på nackens fram- och baksida, liksom halskotorna. Vagusnerven passerar genom skallens halsvenöppning och löper ned till organen allra längst ned i bukhålan. På vägen påverkar den de viktigaste stora organen (som vi ser i bilden ovan). Dess grenar löper mot matstrupens yta och tränger in i bukhålan. Där förgrenar de sig direkt till bukorganen och solarplexus. Föreställ dig nu, i analogi med ett klämt finger, vad som händer om nerven komprimeras i foramen jugulare eller i någon av nackens nedre delar! En person blir bokstavligen ”oavbruten smärta” utan att kunna känna var källan finns och lider av vandrande smärta som ständigt byter plats. När du ser denna mer heltäckande bild, fortsätter du då att tvivla på att ”hypokondri” är psykosomatik och inte följden av ett biomekaniskt trauma?

Låt oss reda ut vad som händer när förbindelsen i denna kedja mellan hjärnan och bukhålans inre bryts. Vagusnerven skickar hela tiden information om sitt tillstånd till hjärnan, och från hjärnan skickas kommandon till de inre organen om att lugna sig eller att ”kämpa” under stress. Enkelt uttryckt är vagusnerven den ”högste befälhavaren” som hjälper oss att behålla lugnet i stressiga situationer. Det autonoma nervsystemet består av två diametralt motsatta system som ”drar åt varsitt håll” för att upprätthålla kroppens homeostas: det sympatiska nervsystemet fungerar som en gaspedal (det stimulerar produktionen av adrenalin, medan det parasympatiska nervsystemet fungerar som en broms). Samtidigt är vagusnerven det parasympatiska nervsystemets ”centrala kontroll”. Den bromsar kroppen genom att använda neurotransmittorer (acetylkolin och GABA) för att sänka blodtrycket och sakta ned organens funktion. Föreställ dig nu att mekanismen är trasig! Hjärtklappning, muntorrhet, svettiga handflator, en obehaglig känsla i buken och skakningar är resultatet av att vagusnerven inte fungerar som den ska. Men det är inte allt.

”Den andra hjärnan”

Vagusnerven, som vi nämnde tidigare, fortsätter ned i bukhålan där mag-tarmkanalens enteriska nervsystem finns. Det kallas ”den andra hjärnan” eftersom det verkligen på många sätt liknar hjärnan: det kan arbeta självständigt och till och med påverka människans beteende genom att skicka signaler till hjärnan via vagusnerven. Samtidigt innehåller både hjärnan och ”bukhjärnan” stödjande gliaceller (de skapar förutsättningar för överföring och alstring av nervimpulser). Hjärnan innehåller samtidigt 85 miljoner nervceller, medan ”den andra hjärnan” innehåller hela 500 miljoner nervceller! Båda producerar lika stora mängder (!) dopamin (en av de viktiga delarna i hjärnans ”belöningssystem”), eftersom detta hormon framkallar känslor av tillfredsställelse och påverkar motivation och inlärning. Och mest intressant av allt är att ”den andra hjärnan” i bukhålan producerar hela 95 procent av serotoninet – ”lyckohormonet” – medan hjärnan bara producerar 5 procent!

Jag hoppas att det nu står klart varför varje kompression i bukhålan eller i någon del av vagusnervens sträckning kan orsaka hypokondrisymtom som helt enkelt inte kan botas av en psykolog. Dessutom ordineras ofta antidepressiva till sådana ”patienter”, medan det för att utveckla naturliga ”lyckohormoner” bara krävs att bukorganen avlastas från kompression genom att ryggraden rätas ut biomekaniskt och att förvrängningarna i hela kroppens struktur därmed undanröjs. Det verkar otroligt att alla dessa förändringar kan uppnås enbart genom att käkens och skallens position justeras. Men på just detta sätt har tusentals människor över hela världen, tack vare Starecta + mewing och kraniodonti, redan fått lindring från den hypokondri som plågar dem och från många av dess åtföljande symtom. Den etablerade vetenskapliga medicinen ”gnisslar” fortfarande och gör motstånd mot förändringen, men börjar redan förlora mark under anstormningen av allt fler häpnadsväckande upptäckter på området. Och det ger verkligen hopp.