”Det finns bara ett rörligt ben i huvudet, och det är underkäken!” – tyvärr slutar den här uppfattningen, som är utbredd bland tandläkare, ofta i en verklig katastrof för hälsan hos patienterna. För många tandläkare är skallen fortfarande en monolitisk struktur som utgör en fast grund för tand- och käksystemet, trots att denna felaktiga uppfattning motbevisades av många vetenskapliga studier redan i början av 1900-talet.

Den här artikeln innehåller de grundläggande begreppen inom skallens biomekanik som de har presenterats av ortokraniodontins grundare i Ryssland, A. O. Savinov, och föreläsningar av den framstående ryska kinesiologen professor L.F. Vasiljeva. Jag hoppas att all denna information hjälper dig att förstå varför det är så viktigt att arbeta med en tandläkare/ortodontist/protetiker som är väl insatt i skallens biomekanik, och vilka enorma möjligheter en specialist med sådana kunskaper har vid behandling av olika sjukdomar i kroppen.

Grundbegrepp och ”livsandedräkten”

Enligt de etablerade uppfattningarna inom tandvården är skallen en monolitisk struktur. Mot detta står osteopatins principer, som bygger på att skallbenen är rörliga. Skallbenens rörelse inom skallens växlande cykel av expansion och kontraktion kallas den kraniella rytmen. Denna cykel av expansion och kontraktion sker med en frekvens på ungefär 6–10 gånger per minut, och skallbenens rörlighet finns kvar under hela människans liv.

Det ursprungliga arbetet på det här området utfördes av osteopaten William Sutherland (1873–1954), som när han studerade skallen fick idén att tinningbenens suturer vid deras förbindelse med hjässbenen ”var avfasade och liknade fiskgälar, vilket tydde på att de var rörliga och hade en andningsfunktion”. Det var en kontroversiell teori i den medicinska världen, och från 1910 ägnade Sutherland många år åt att försöka motbevisa sin egen teori. Men hans mer än tre decennier långa forskning på sig själv och på patienter bekräftade bara att skallbenen rör sig vid de förbindande sömmarna.

William Garner Sutherland

Efter att ha bekräftat skallbenens rörlighet utvecklade Sutherland sin teori och beskrev det så kallade membransystemet med omvänd spänning för att beteckna de tre kartesiska axlar som ger skallens inandnings- och utandningscykler. Doktorn kallade dessa andningsrörelser i skallen den primära andningsmekanismen, eller livsandedräkten, ett begrepp som han lånade från forntida böcker.

Det är värt att notera att en av de forntida egyptiska papyrusrullar om läkekonsten som våra samtida har tytt (den så kallade Edwin Smith-papyrusen, där ursprunget till den beskrivna kunskapen går tillbaka till den store vise mannen och läkaren Imhoteps livstid, som levde omkring 3500 f.Kr.) beskriver ett pulserande flöde i de hinnor som utgör det kraniosakrala system som moderna osteopater arbetar med. I det forntida Egypten påverkade prästläkarna detta system med hjälp av det mystiska Sa – ”livsandedräkten”.

Förresten hävdade den antika grekiske läkaren Hippokrates att cerebrospinalvätskan fungerar som behållare och bärare av det han kallade ”livsgnistan”, och den invigde Leonardo da Vinci avbildade i sina teckningar skallens inre struktur i tre kartesiska plan. Mot slutet av sitt liv hade Sutherland upptäckt en fantastisk inre förmåga till självläkning, och denna vision av livsandedräkten förändrade helt hans syn på läkning och väckte hos honom en djup vördnad för anden.

teckningar av Leonardo da Vinci och Alex Grey

Den vetenskapliga grunden för kraniell andning

Men tillbaka till den moderna vetenskapliga underbyggnaden av skallbenens rörelse. Det av Sutherland beskrivna membransystemet omfattar benhinnor i ryggraden som är förbundna med korsbenet. Utifrån sina iakttagelser drog doktorn slutsatsen att korsbenet rör sig synkront med skallbenen. Den hittills mest övertygande teorin om den kraniella rytmens ursprung är teorin om cykliska förändringar i cerebrospinalvätskans tryck, som utvecklades av J. Upledger, som vidareutvecklade de erfarenheter som Sutherland hade fått.

Bibeln i det här ämnet skrevs av en av Sutherlands elever, Harold Magoun. Han publicerade flera artiklar om samband, betydelsen av tandraden och den kraniomandibulära (skalle–käke) integrationen. Tyvärr publicerades dessa artiklar i den osteopatiska litteraturen och väckte därför inte tandläkarnas uppmärksamhet. Forskningen på området fortsattes av sådana elever till Sutherland som Viola Frymann, Louis Rommeveaux, Ernest Retzlaff och andra. Karsten Gunnerhard fastställde att överkäkens alveolarbåge vidgas med ungefär 1,55 mm med en frekvens på 9 cykler per minut.

Osteopatiska studier har alltså visat att den beskrivna mekanismen, som påverkar hur skallen formas, gäller för alla delar av de kraniofaciala strukturerna, inklusive tandradens läge i rummet, relativa storlek och form. Det innebär att skallens struktur har en betydande inverkan på tillståndet och funktionen hos patientens ocklusion. Men det finns också en återkoppling! Därför måste tandläkare inse att påverkan på skallens struktur visar sig i varje steg de tar – från diagnosen och den ortodontiska/protetiska behandling som utförs till åtgärderna för att stabilisera resultaten (här avses splintning av tänderna i överkäken, som blockerar skallens suturer och därmed ”livsandedräkten”, och som är ett verkligt brott mot patientens hälsa).

Det är dags att erkänna att den moderna tandvården bara passar för ”professor Dowells huvud”, och att ett okunnigt ingrepp även i det fallet kan ”ställa till det” i käklederna och orsaka deformationer av skallen. Det är dags för läkarna att börja betrakta delarna i förhållande till helheten, så som man gör inom osteopatin, som är äldre (som vi har sett) än det verkar vid första anblicken. Osteopater har utvecklat en viss terminologi för den oscillerande kraniella rörelsen, och när vi beskriver skallens biomekanik hänvisar vi till den nedan. Och nu är det värt att uppmärksamma en av de viktigaste slutsatserna av alla de beskrivna studierna – skallens suturer förblir rörliga och öppna även i hög ålder!

De viktigaste skallbenen och fysiologin bakom den kraniella rytmens uppkomst

I mediansnittet av skallen ovan syns fyra ben: nackbenet (os occipitale – markerat med lila), kilbenet (os sphenoidale – med gult), silbenet (os ethmoidale – med grått) och plogbenet (vomer – med blekrosa).

De viktigaste benen i det kraniella systemet anses vara kilbenet (os sphenoidale) och nackbenet (os occipitale). Kilbenet är förbundet med nackbenet genom den så kallade synchondrosis sphenooccipitalis (SSO, sfeno-occipitala synkondrosen; termen sfenobasilar symfys (SBS) förekommer också) – en typ av ledförbindelse där benens fasta ändar är förbundna med broskvävnad.

I flexionsfasen, det vill säga under den fas då skallens volym ökar, rör sig kilbenet i ventral och kaudal riktning (pilarna i diagrammet nedan) längs X- eller AA-axeln. Detta ben överför sin rörelse till ansiktsskallens ben och i synnerhet till ansiktets centrala ben, maxillan, plogbenet och silbenet (os ethmoidale). Samtidigt rör sig nackbenet längs X- eller BB-axeln i kaudal och dorsal riktning. Det överför rörelsen till korsbenet (os sacrum) via dura mater spinalis och delar av hjärnskallen (på bilden nedan). I extensionsfasen, det vill säga den fas då skallens volym minskar, sker benens rörelse i omvänd ordning.

Flexion

Extension

De här två faserna kan schematiskt framställas på följande sätt:

Eller, enkelt uttryckt, kan den här processen av expansion och kontraktion jämföras med att flexionsfasen (expansionen) motsvarar inandningen hos människan, och extensionsfasen (kontraktionen) motsvarar utandningen.

flexions- och extensionstyper

Båda dessa rörelser bidrar till utflödet av cerebrospinalvätska och blod från skallen, och varje störning i dynamiken i de här två benens rörelse kan orsaka förändringar i människans välbefinnande. Om skallbenen fixeras i en av de ovan nämnda faserna får den andra fasen mindre amplitud, och avvikelserna blir kroniska och återspeglas i människans hela hållning. För flexionstypen är alltså hydrocefalus, problem med bronkerna, huvudvärk, närsynthet och smärta i den nedre delen av ländryggen typiska. En sådan fixering kan ha orsaker under fosterlivet, särskilt vid kompression av navelsträngen eller en mekanisk skada vid födseln, samt vid fall på svanskotan eller fötterna. Extensionstypen kännetecknas av kronisk rinofaryngit, översynthet och problem med ländryggen och den sjunde halskotan. Fixering av den här typen uppstår, förutom av orsaker under fosterlivet och förlossningsskador, ofta på grund av skador i bakhuvudet. Samtidigt kan en sådan skada vara dental!

Kraniell andning och tandraden

Den etablerade tandvårdslitteraturen innehåller bara ett fåtal artiklar som beskriver hur den här kraniella rörelsen påverkar ansiktsstrukturerna och tandraden. Kilbenets rörelse överförs till hela kilbens-överkäkskomplexet. I flexionsstadiet (expansionen) rör sig kilbenets vingutskott utåt och framåt och påverkar gom-överkäkskomplexet. Det leder till att gommen vidgas, sänks och blir flackare (det har vi redan sett på illustrationen, men låt oss titta igen):

Under extensionsfasen (kontraktionen) åtföljs processen tvärtom av att gommen dras ihop och höjs (”gotisk gom”). I det ögonblicket rör sig också tinningbenet i en rullande rörelse, och käkleden rör sig också (vilket är ett eget brett ämne). I sidled bildas skallbasen av tinningbenet, som innehåller käkledens ledgrop. Via ocklusionsytorna på tänderna i över- och underkäken överförs en belastning till skallbenen.

Redan dessa få faktorer i den kraniella rörelsen borde vara uppenbara för tandläkaren. Och överkäken bör ses som två separata ben som böjs nedåt och utåt och sedan dras ihop inåt igen. I det sammanhanget måste man komma ihåg att olika protetiska ingrepp på tänderna kan påverka överkäkens rörlighet.

I synnerhet hämmar en bro i området kring de centrala tänderna som korsar mittlinjen, en avtagbar delprotes eller en ortodontisk splint avsevärt överkäkens kraniella rytm. På grund av de nära biomekaniska förbindelserna med skallens övriga ben har detta en hämmande effekt på hela det kraniella systemet som helhet! Förutom att protesen går sönder blir följden av att sådana konstruktioner sätts in ofta en dysreglering av hela organismen med en motsvarande benägenhet för olika sjukdomar. Vi har redan diskuterat de här ämnena i artiklarna om följderna för hälsan av att få tandställning och om slipning av tandkontakter och utdragning av visdomständer. I många fall leder skapandet av ett nytt ocklusionsplan till patologiska förändringar i det kraniomandibulära systemet och kroppens andra system, som kan visa sig flera år efter protetik, ortodontiskt arbete eller tandrestaurering!

ortokraniodonti, ALF-apparatur + osteopati, arbete av A. O. Savinov, dentalmagazine.ru

Därför är det så viktigt att man före varje tandingrepp balanserar eventuella kraniella förvrängningar, ställer in överkäken i rätt position (detta är ortokraniodontins område, med användning av ALF-apparatur), hittar rätt position för underkäken och käklederna och först därefter utför något arbete på patientens ocklusion. De här nya principerna för tandvårds-/ortodontisk/protetisk behandling gör det inte bara möjligt att korrigera kraniella dysfunktioner, utan också att på så sätt spontant bota många sjukdomar som tidigare antingen ansågs obotliga eller svårbehandlade: till exempel huvudvärk av olika ursprung, hörselproblem, bruxism, hållningsrubbningar, sömnapné och en rad neurologiska störningar som hänger samman med försämrad blodcirkulation i hjärnan. Jag hoppas verkligen att så många tandläkare som möjligt tar till sig dessa nya kunskaper och färdigheter.

Ortokraniodonti: filosofi och den grundläggande behandlingsalgoritmen – här.


__________________________