På den här bloggens sidor har vi mer än en gång diskuterat de ovanliga effekter på ryggraden och människans struktur som helhet som kraniodontin (eller ortokraniodontin, som området kallas i vårt land) uppnår genom att påverka denna struktur via patientens tand- och käksystem i kombination med osteopatiska tekniker. Den här artikeln presenterar reflektioner av en av södra Europas mest kända kraniodontister, den italienske läkaren Giuseppe Stefanelli, om varför kraniodonti och posturologi har svårt att vinna erkännande i dagens vetenskapliga värld.

Tanken att det stomatognata systemet är mekaniskt och funktionellt förbundet med vitt skilda delar av kroppen fascinerar och hämmar samtidigt många läkare i början av deras karriär.
Filosofen Karl Popper skiljer mellan tre personlighetstyper inom vetenskapen:
- den som förändrar något
- den som vill förändra situationen
- den som inte förstår att allt har förändrats.
Till den sista kategorin hör de som, trots att de är övertygade om att den valda riktningen är rätt, föredrar att förlita sig på ”vissheten” hos sina framstående föregångare, som anser att allt nytt saknar tyngd. Samtidigt som vi respekterar varje människas individuella val kan vi inte undgå att erkänna att odontologin och medicinen som helhet inte är exakta vetenskaper och att sådana ”vissheter” följaktligen mycket ofta ifrågasätts, revideras och glöms bort.

Att studera sambandet mellan tändernas ocklusion och kroppshållningen möter stora svårigheter på grund av den förmodade bristen på objektivt reproducerbara ”vetenskapliga” resultat av typen ”orsak och verkan”, resultat som, om de betraktas i dessa strikt begränsade termer, förmodligen aldrig kommer att uppnås. Det verkar som om den akademiska världen inte har förstått att en verklig revolution inom vetenskapen och ett radikalt paradigmskifte ägde rum under 1900-talet. Den kartesianska reduktionistiska uppfattningen fick ge vika för en ”systemisk” (holistisk) syn på vetenskapen och livet, vilket kräver en omprövning av begreppet vetenskaplig objektivitet.
I det kartesianska paradigmet betraktas vetenskapliga beskrivningar som objektiva, oberoende av observatören och kunskapsprocessen. Det nya paradigmet visar att epistemologin, det vill säga förståelsen av kunskapsprocessen, måste ingå i beskrivningen av naturfenomen och bli en integrerad del av vetenskapliga teorier. ”Vetenskapen kan inte lösa naturens yttersta mysterium. Det beror på att vi i slutändan själva är en del av det mysterium vi försöker lösa” (Max Planck, kvantfysikens grundare).

Cybernetiken, ”datavetenskapens moder”, som bygger på systemtänkande, försöker ge en matematisk förklaring av de neurala mekanismer som ligger bakom det mänskliga sinnet och försöker reducera människans intelligens och hjärnans funktion till en dators, i så hög grad att kunskapsprocessen definieras enbart som informationsbearbetning: att omvandla en mängd symboler utifrån en mängd regler. Den senaste utvecklingen inom kognitionsvetenskaperna har tydligt visat att den mänskliga intelligensen är helt annorlunda än datorns intelligens. Nervsystemet bearbetar inte någon information, utan samverkar med omgivningen och förändrar ständigt sin struktur. Dessutom är sinnet, minnet och människans beslut absolut inte helt rationella, utan moduleras alltid av känslor. Det mänskliga sinnet tänker genom idéer, inte information, och idéer är hela mönster som uppstår inte ur information utan ur erfarenhet.
”Verkligt originella sinnen utmärks inte av att de är de första att se något nytt: de ser det nya i det gamla, i det som alltid har varit känt och synligt men som alla har förbisett” (F. Nietzsche, ”Avgudarnas skymning eller hur man filosoferar med hammaren”).
Därefter kommer vi naturligtvis att undra varför vi aldrig såg det som alltid fanns framför våra ögon! Utan att vilja förfalla till retorik är den uppenbara sanningen att en överdriven teknisk och sektoriell uppsplittring av medicinen har fått oss att tappa ”hela människan” ur sikte och dessutom har gjort att vår förmåga till bedömning och klinisk diagnostik har förtvinat.

Det är tydligt att begreppen reproducerbarhet och mätbarhet, som krävs för att en tolkning av ett fenomen ska betecknas som ”vetenskaplig” och därmed ”sann”, har skymt allt som inte uppfyller dessa kriterier. Paradoxen är att vi på så sätt förnekar existensen av allt som ännu inte är känt och ännu inte begripligt, men detta innebär också att vi förnekar möjligheten att bevara eller förbättra hälsan hos miljontals människor världen över. Discipliner som i praktiken definieras som ”komplementära eller alternativa”, till exempel posturologi, osteopati, tillämpad kinesiologi, homeopati och homotoxikologi samt akupunktur, är offer för detta gamla ideologiska synsätt.
I synnerhet skyms posturologin och kraniodontin av två oförlåtliga arvsynder. Den första består i att tillvägagångssättet skiljer sig från person till person, precis som vårt unika fingeravtryck. Den andra är att detta kräver att det tvärvetenskapliga förhållningssättet tillämpas på ett tillförlitligt sätt av alla, inte bara av några få verkligt skickliga läkare.

Kanske yrar jag, men jag tror att studiet av människans hållning verkligen skulle kunna vara ett ledmotiv, ett medel genom vilket vi alla skulle kunna tala samma språk. För närvarande skulle det räcka om universiteten tog med denna disciplin bland examensämnena för alla medicinska specialiteter.
____________________
Giuseppe Stefanellis originalartikel finns på osstefanelli.com.
Inga kommentarer
Ställ en genomtänkt fråga eller lägg till ett användbart sammanhang. Nya kommentarer granskas före publicering.
Det finns inga kommentarer ännu. Du kan inleda diskussionen.